Rapiren förekommer historiskt under 1500- och 1600talet. I UHFS tränar vi rapirfäktning huvudsakligen utifrån de italienskspråkiga manualer som publicerades efter 1600, med störst fokus på Salvator Fabris (1544-1618) ”Lo Schermo, overo Scienza d´Arme”, publicerad 1606 i Köpenhamn där Fabris under en period var verksam som fäktmästare vid det danska hovet. Vi studerar även manualer av andra italienska mästare, exempelvis Giganti, Capoferro och Alfieri.
Rapiren är en typ av värja som utvecklas som ett civilt vapen för självförsvar under 1500talet. En exakt och entydig definition av vad som särskiljer en rapir från andra svärdstyper är svår att fastslå då flera olika modeller förekommer och vapnet ändrar såväl form, vikt och längd utifrån olika fäktstilar och moden under de århundraden vapnet är i bruk, men det känns ofta igen på sin långa, smala, spetsiga klinga och komplexa korg.
Från det tidiga 1500talets kraftigare, mer huggorienterade, rapirer går vapnen successivt till att bli allt längre och smäckrare. Fäktstilen är primärt stötbaserad men innehåller även hugg. Rapiren kan användas ensamt som singelvapen, men kombineras i källorna ofta med ett sidovapen, ex dolk, sköld eller cape, och det är framförallt kombinationen rapir och dolk som vi fokuserar mest på i vår träning. Vapnet har sin riktiga storhetstid under 1600talet som framförallt civilt duellvapen. Mot slutet av 1600talet blir de relativt otympliga och svårburna värjorna successivt allt lättare och kortare, till att slutligen i början av 1700talet övergå till den vapentyp vi idag kallar ”smallsword”.
Med rötterna i norra italiens fäkttraditioner svepte den italienska rapirskolan som en våg över Europa under 1600talet och ersatte många tidigare inhemska fäkttraditioner. Fabris, en av den italienska skolans mest kända fäktmästare, blev internationellt uppmärksammad redan av sin samtid och hans bok något av en bestseller då den översattes till flera språk och gavs ut på nytt återkommande gånger under hela 1600-talet, samtidigt som andra fäktmästare prisade såväl hans nedskrivna tekniker som de praktiska färdigheter hans studenter uppvisade. Den första svenskspråkiga fäktmanualen, Palæstra Svecana, författad av Dietrich von Porat, fäktmästare vid det svenska hovet, utgiven 1693, är också tydligt influerad av de italienska mästarna.
Vapnen vi tränar med liknar i allt väsentligt tidstypiska 1600tals rapirer och parerdolkar. Svärden väger vanligtvis mellan 1-1,3kg och klingorna mäter runt 105 cm, korgens utformning kan variera beroende på personliga preferenser. Träningen består av en kombination av teknikgenomgång och sparringförberedande övningar. Passen avslutas med sparring för de som har utrustning.
Kursmaterial
Det finns ett flertal historiska rapirmanualer bevarade och på grund av stort internationellt intresse för vapnet inom modern HEMA finns många texter översatta till engelska och tillgängliga i nytryck.
Lo Schermo, overo Scienza d´Arme (The art of the Italian rapier)
Salvator Fabris, 1606, översatt till engelska av Tom Leoni
” I also wished to be of use to swordsmanship professors by showing them the principles and rules that I recognize as valid, after a lifetime of practice, direct experience and observation of others’ mistakes. ”
Fabris bok om den italienska rapirkonsten är grunden för vår träning, Tom Leonis översättning från 2005 finns åter i print och går att köpa via Lulu.com för den som vill studera källmaterialet direkt.
Kompletterande litteratur
Scola overó Teatro (The School of the Sword)
Nicoletto Giganti, översatt till engelska av Aaron Taylor Miedema
The ’Lost’ Second Book of Nicoletto Giganti(1608): A Rapier Fencing Treatise
Nicoletto Giganti, översatt till engelska av Piermarco Terminiello och Joshua Pendragon
La Scherma (The Art of Fencing) by Francesco Ferdinando Alfieri (1640)
Francesko Fernando Alfieri, översatt till engelska av Caroline Stewart, Phil Marshall och Piermarco Terminiello
